Svartsjuka

Svartsjuka och avundsjuka hör till de största otygen i människans moderna vardag tycker jag. De är otroligt destruktiva känslor som sällan för något gott med sig över huvudtaget. Jag tror inte jag har en enda vän, båda könen inräknade, som inte haft ett förhållande som tagit slut pga endera partens obefogade svartsjuka. Detta gäller som sagt för båda könen. Svartsjuka och avundsjuka verkar vara könsneutrala fenomen som är jämställt fördelade mellan kvinnor och män. Ofta hör man berättelser om svartsjuka och kontrollerande män, men det är i alla fall min uppfattning att det finns lika många svartsjuka kvinnor som beter sig illa – Psycho Bitches, för att använda ett uttryck min kompis brukar använda. Ni kan säkert ana hur många gånger jag själv varit måltavla för sådana kvinnor. Och jo, har själv också upplevt den kontrollerande mannen på nära håll, och det var väldigt obehagligt. Passade inte alls min personlighet. Lyckligtvis var det herrans många år sen det förhållandet tog slut.

Jag försöker filosofera kring känslan ur en fiktiv kvinnas perspektiv:När jag träffar en underbar man jag blir kär i har han många vänner, varav hälften är kvinnor. Jag är nervös över att träffa vännerna, men jag blir ändå snabbt accepterad och omtyckt av alla. Han har en kompis som han står extra nära, som är kvinna. De verkar träffas ganska ofta och de har en egen jargong och mycket interna skämt som vittnar om en lång bekantskap. Jag undrar om de någonsin legat. Hon är ju jättesnygg och charmig. Mycket charmigare än mig. - Klart att dom legat. Jag tyckte först att hon var trevlig och utåtriktad men nu efter några veckor börjar jag irritera mig på henne allt mer. Hon har det där fåniga skrattet hon bara har när min kille berättar roliga skämt. Jag tror nog att hon egentligen är kär i honom. Hon gör ju sig till för honom. Det är hur tydligt som helst. I början av vårt förhållande såg jag det inte, men nu efter tre månader börjar jag se det allt tydligare. När hon messar på kvällarna skrattar han och hon messar ofta sent på kvällarna, lite för sent tycker jag. Han sitter ju alltid med mobilen och ler. Också när jag vill ha mystid. Hon skickar säkert flirtiga meddelanden, kanske bilder också. Nu har han börjat med Snapchat också. Är det för att jag inte ska kunna se vad dom skriver? Det är säkert så. Det är firmafest på fredag. Hon kommer säkert att vara där. Hon är alltid där. Usch vad hon stör mig. Jag går dit och kollar.

Killen blir förvånad när jag dyker upp på festen oanmäld. Varför är han så förvånad? Visst, jag kunde ha berättat att jag skulle komma, men då hade jag inte fått se om han hånglar med nån annan, och dessutom är ju jag hans flickvän så det hör väl till att jag är med. - Det är min rätt som flickvän! Men han står inte och hånglar med någon. Det gör mig lugn för tillfället, men det stör mig att han blev sådär förvånad. Vad betyder det? Betyder det att han har något att dölja? Ska Hon dyka upp snart och min närvaro är ett hinder för dem att vara tillsammans? Festen på firman är trevlig och jag får träffa alla arbetskompisar, men jag tycker att min kille är lite sur. Han pratar mest med de andra. Festen går vidare till en lokal pub. Efter en stund dyker Hon upp från ingenstans. Jag visste det! Detta var säkert planerat från första början. Nu förstår jag varför han varit så sur hela kvällen. Hon kramar honom och går till baren för att hämta något att dricka. Jag visar min kille vad jag tycker med en fräsande kommentar och en sur blick. Han verkar inte fatta nånting. Jävla idiot! Hur blåst får man vara? När hon kommer sätter hon sig ner bredvid honom. Hon hälsar glatt på mig, men det låtsas jag inte om. Jag stormar istället iväg i en dramatisk scen. Egentligen gör jag det för att visa att jag är arg och för att han ska komma springandes efter mig. Jag vill att hans fokus ska vara på mig inte på Henne. - Han ska förstå hur jag känner det och han ska få kämpa för mina känslor! Jag är egentligen rädd att förlora honom, men jag vill att han ska tro att  han håller på att förlora mig. Han är den som ska vara rädd. Han följer inte efter mig, åtminstone inte så snabbt jag ville, så jag stormar in tillbaka skriker åt honom och är på väg att hälla hans ölstop över honom. Nu är jag fly förbannad. Sen stormar jag hem i vredesmod. Han kan dra åt helvete tänker jag då, fast jag vet att jag snart kommer att ändra mig. Jag hinner tyvärr också messa honom det innan jag stänger av telefonen för att han inte ska kunna nå mig. Nu ska han minsann få känna av hur arg jag är. - Hoppas han inte kan sova inatt.

När jag vaknar på morgonen har jag fem olästa meddelanden från killen. Med en viss nervositet läser jag dem. Han förstår inte vad som flög i mig och vill förstås reda ut eventuella missförstånd. Han skriver att han älskar mig. Jag känner mig illa till mods när jag läser hans meddelanden för någonstans inser jag nog att jag överreagerat. Att han är så gullig i sina meddelanden gör det enkelt för mig att släppa ilskan och svarar honom att jag är ledsen över mitt beteende och att vi självklart ska försonas. Vi träffas samma kväll och allt blir igen bra mellan oss. Jag känner hur skönt det är att ligga nära killen jag älskar och jag lovar mig själv att bli bättre på att kontrollera mina känslor.

Men tiden går och innan jag själv inser det börjar jag snurra samma ekorrhjul igen med misstankar och irritation som jag gör till sanning och ilska. Och efter varje utbrott försonas vi igen och jag lovar mig själv att det var sista gången, för att åter upprepa samma beteende några dagar senare igen. För varje gång jag flippar ur måste jag öka dramat till en högre nivå för att få till stånd samma reaktion, och till slut pratar vi hot om självmord. Min misstänksamhet ökar också över tiden och jag kommer på mig själv med att kolla surf- och chat-historik på datorn och i hans telefon. Jag dyker upp oanmäld på olika tillställningar och ibland kör jag förbi hans jobb för att kolla om bilen står där.  Mitt förhållande utvecklas nu bara mot en riktning, och det är inte det jag allra helst skulle önska. - Det går mot total förstörelse. Jag drömmer ännu om en framtid tillsammans, bara vi två i oändlig kärlek. För när vi träffas har vi ju det så bra. Varför kan vi inte ha det så för alltid? Jag har nu helt förlorat kontrollen och jag ser själv inte hur mitt beteende motarbetar min högsta önskan. Jag orsakar själv att min dröm aldrig kan uppnås, men det ser jag inte. Det är ju Hennes fel – hon där subban som förstör för oss. Skulle hon inte finnas så skulle vi ju kunna ha det så fint tillsammans. Det enda jag ser är andras fel.

Härmed är storyn slut. Alla vet hur det går sen. Usch hur många gånger jag sett och hört ovanstående berättelse inträffa i verkligheten, och aldrig har de lett till det önskade resultatet med oändlig kärlek på rosa moln. När det här ekorrhjulet börjar snurra finns det bara en väg för det att gå. Ofta inser inte den svartsjuka parten hur den själv skapar problemen. Ofta skapas sanningar runt en misstanke, som tyvärr ändå inte är sann. Många försvarar sig med ”jag lyssnar på min magkänsla, min magkänsla brukar ha rätt”. – Nej, din magkänsla har oftast fel. För jo, det existerar faktiskt att folk är otrogna och går bakom ryggen. Även jag känner till det fenomenet. Men för hur många verkliga otrogenhetaffärer sker ovanstående svartsjukedrama i onödan där otrogenhet aldrig fanns? Om man är rädd att förlora sin partner ska man ju själv inte bidra till att det sker. - Det är idioti! För egentligen – vad är det värsta som kan hända om vi släppte svartsjukan för ett ögonblick? Vore det på riktigt en sån enorm katastrof? Om det sen visar sig att partnern de facto var otrogen så kommer det ju fram ändå till slut. Och jo, då förlorar man sin stolthet, visst. Men man förlorar sin stolthet ännu mer om man blir en Psycho Bitch på basen av egna gissningar, som om vi är riktigt ärliga bottnar i dåligt självförtroende. Och är du på riktigt rädd att förlora din partner, så börja med att se över ditt egna beteende. Se till att vara den bästa partnern i världen så att han/hon aldrig vill vara i från dig och aldrig ser en anledning att vara otrogen. Du står själv i makt att påverka detta. Och det är definitivt inte till din fördel att med olika former av draman försöka begränsa din partners levnadsutrymme.